I romanen Kätilö – på svenska Barnmorskan – beskriver Katja Kettu Lappland under tysk ockupation. Kätilö är en roman om en tid då tusen tyskungar föddes i Lappland och många fler i Norra Norge, en tid då rashygien var måttstock också här och då tyskarnas avskedsgåva var 70 000 minor nergrävda ovanför polarcirkeln och en bränd jord. Lappland 1944 är ett land för laglösa, där kvinnorna och barnen -som är dom mest utsatta får sälja sig till högst erbjudande – tyskar eller ryssar – för att överleva.

Här lever Barnmorskan, en kvinna utan namn med magiska krafter, sprungen ur själva urberget. Hennes vardag går i bitar den dagen den tyska SS-löjtnanten Johann Angelhurst kliver in i den rökiga lilla stuga där Barnmorskan står med en avbiten navelsträng i mungipan efter att just ha förlöst ett barn. ”Jumalani, tuon miehen mie haluun. Jos Jumalani tuon saan niin toista en vaadi” – ber Barnmorskan då hon ser hans blankpolerade SS- stövlar.

Barnmorskan tar till alla sina krafter för att följa denne tyska krigsfotograf till världens ände. Världens ände här är lägret Titovka där den vackre SS-löjtnanten kommenderats till att gräva stora gropar och där förskräckliga experiment på kvinnor försiggår.

Men världens ände är också stugan vid Död Mans Fjord, ”jumalan sylkykuppi”, dit Barnmorskan och den tyska soldaten flyr, bort från kriget och lägret. Båda är trasiga – Johannes efter att ha bevittnat massavrättningar av judar i Ukraina, Barnmorskan är dotter till en röd soldat som avrättats av vita efter Inbördeskriget. Han är ung, hon är äldre. Båda är sargade, båda lever av det krig som förgör dem.

Men Kätilö är också en kärlekshistoria, en berättelse om allt det vi gör för kärleks skull. I den här romanen vill det inte säga lite. För den älskade kan man både bota sjukdomar och döda.

Nu måste jag erkänna en grej. Jag läser inte särskilt mycket på finska. Men: Katja Kettus egensinniga, envetna språk biter sig fast. Framför mig breder Finnmarkerna, det förlorade Petsamo och Norra Ishavet ut sig, jag fastnar i författarens blåbärsris, getpors, ljung och alla andra tusen Lapplandsväxter hon beskriver som jag inte kan det svenska namnet på. Jag märker att jag längtar dit medan jag läser: till Lappland, till Död Mans Fjord. Under min läsning blir boken full av blyertsstreck, varje mening är ett konstverk på lappländsk dialekt.

Det är just språket som gör att jag blir som hypnotiserad, Barnmorskans inre monolog förföljer mig och jag hör hennes röst, sträv och med dialektens melodi, tala om växter och djur, gifter och läkeämnen. På internet läser jag bokbloggar och det verkar som om många haft samma upplevelse som jag: att Katja Kettus karaktärer, språk och landskap biter sig fast. Och det är ett tecken på en skickligt skriven roman.

Det är lite Mutter Courage över det hela på så vis att kriget finns jämt i bakgrunden, som bombhot och granatmuller, men det är i eftertrupperna som vi befinner oss. Både Barnmorskan och Johann har lärt sig utnyttja kriget, Johann är bokstavstrogen nazist medan Barnmorskan överlever på att abortera oönskade barn som blivit till genom tyskars och krigsfångars våldtäkter. Kriget här blir en stor maskin som både föder och äter sina barn, utan kriget hade kärleksparet inte träffats men den fred som sluts med Sovjet hösten 1944 gör deras kärlek omöjlig. Kaija Kettu gestaltar konsekvenserna av krig, av konflikt, för de civila, det här är en historisk roman men inte bara en historisk roman, tycker jag.

Jag tycker det är intressant att Katja Kettu i sådan detalj redogör för de protyska stämningarna som fanns i Lappland och i hela Finland under Vinter- och Fortsättningskriget, och som omedelbart måste undertryckas då det blev klart att tyskarna skulle förlora kriget. För min generation finns kriget i Lappland med som en räcka bilder av ett bränt Rovaniemi, men det var ju så mycket mer än det, två hundra tusen tyska soldater var stationerade i Lappland då, och om dem pratas det inte mycket – i alla fall inte längre. I Norge blommar diskussionen om tyskungar upp en gång per generation minst – men eftersom Finland alltid suttit mittemellan stormakter kanske vårt kollektiva arkiv är censurerat, vi har själva censurerat bort delar av vårt förflutna som inte passar in i vår nutid. Och här tycker jag att KatJA Kettu gör en viktig gärning då hon skriver om både tyskar, finländare och ryssar på ett empatiskt sätt. Lite som Sofi Oksanen gör beträffande estländska ättlingar i Finland, för vi gör oss själva en björntjänst om vi döljer komplexiteten i krig och konflikt, folk byter sida, sviker, blir kära, får barn, avviker och dödar. Det är dom följande generationerna som måste göra upp med allt sånt.

I dagens Kulturtimme satt jag, Elin och litteraturlektor Roger Holmström och pratade lite om Christer Kihlman. Så här tänkte jag på ett ungefär om Se upp salige! och Människan som skalv i programmet:

När jag läste Se upp salige! nu slog det mig hur rolig den är, och hur bra satiren funkar som kritik av det förmätet småborgerliga finlandssvenska broderskapssamhället. Det här är en mycket rolig roman. Den har ju jämförts med Nabokovs Lolita eftersom huvudpersonens kärleksobjekt är en tonårig tjej – och på samma sätt som Nabokov gör Humbert Humbert mycket obehaglig så är Karl-Henrik Randgren både obehaglig och på nåt sätt rörande i sin kluvenhet, i oförmågan att ta hand om relationen till sin son, i dagdrömmarna om Annika, i sin totala politiska inkonsekventhet.

Här hittar jag orsaken till att den ges ut på nytt – det Kihlmanska projektet är väl på ett sätt att undersöka mänskans ofullständighet och brister, och åtminstone för mig känns det skönt – i dag när vi är så sjukt fokuserade på att bli lyckade individer.

Ett stycke som jag tycker mycket om är då Karl-Henrik Randgren talar om sin relation till musiken, han beskriver Vivaldis landskap och de emotioner som Bartók frammanar – och det lilla stycket av obruten introspektion hos den för övrigt rätt osympatiska, eller i alla fall inte direkt sympatiska huvudpersonen gör att han för mej blir hel och trovärdig. Jag blir glad över att Kihlman inte demoniserar sin huvudperson, utan bara försöker gestalta och förstå hur människor kan vara så outgrundligt märkliga.

En poäng för mig, som ju tillhör nyutgåvans tilltänkta publik, är att Christer Kihlman inte varit en offentlig person under de åren då jag varit aktiv läsare. Hans självbiografiska text läser jag därför med ett annat öga, kan jag tänka mig, än de som träffat honom och som följt med under sjuttio- och åttiotalen då han var aktiv som författare i rampljuset. För mej är det en okänd människas berättelse, som lika gärna kunde vara fiktig trots att jag vet att Kihlman haft den totala öppenheten som ledstjärna. Och jag tycker inte heller att det spelar nån roll – jag blir likafullt berörd och intresserad trots att jag INTE har sett Christer Kihlman, författaren och debattören. Och det är en av orsakerna, tror jag, till att man nu kan ge ut Mänskan som skalv pånytt. Den håller – inte för att det är en kändis bekännelser, utan för att den utforskar mänskligheten, mänskans premisser.

En annan grej som ju nog väckte uppmärksamhet då boken kom ut -71 var kapitlet om homosexualitet.
Som Fredrik Lång skriver i sitt efterord till Människan som skalv i nyutgåvan är det inte den politiska retoriken, eller Kihlmans argumentation för mera öppenhet som är det bästa med Mänskan som skalv – det är exemplen. För mej är exemplen i kapitlet om homosexualitet en unken stank från en svunnen värld. Så mycket har blivit bättre sedan sextiotalet! Det kapitlet känns för mig som ett manifest för att nånting verkligen har lyckats, vi har gått framåt, om än långsamt, man kan förändra samhället!

Just nu, i de kyliga, som jag ser det regressiva politiska klimatet vi har, där politikerföraktet är stort och där unga mänskor som jag ofta inte tror på att nåt kan förändras till det bättre är det – fy! – uppfriskande att läsa både de lustfyllda, oerhört ärliga återgivningarna av Kihlmans eget begär och de hemska kortberättelserna om bögarna som inte klarat samhällets krav, som ställts helt utanför. Det går visst att lagstifta fram en bättre värld, i alla fall till en viss del.

Kihlman betraktades ju av många som en först och främst politisk författare under 60- och 70-talen, men så vill han inte alls bli sedd själv, säger han till Mårten Westö i den intervjubok de gjorde tillsammans år 2000. När jag läser recensioner av Människan som skalv från 1971 noterar jag att de flesta handlar om Kihlmans politiska manifest.
I dag kanske vi läser den i ett annat ljus, i dag är vi mindre benägna att leta efter politiska ledtrådar och ser den kanske mer som autofiktion – mera Strindbergs Inferno än politiskt manifest för förändring? Är det personliga verkligen mindre politiskt i dag, har vi blivit så mycket sämre på att våga läsa politik?

Jag tycker att vi är det – och det kan ju vara både bra och dåligt. Men det förflutna försvinner ju ingenstans, politiken (i ordets vidaste mening) finns nog kvar i det skönlitterära trots att vi inte är så villiga att se den. Också min generation lever ju med föreställda minnen om röda och vita, om falangkommunister och kälkborgare – och vet kanske inte så noga varifrån rädslorna och nidbilderna kommer. De politiska schablonerna förblir i hög grad desamma även om det politiska klimatet förändras. Också därför är väl Kihlman nyttig, som en som stått utanför och velat belysa själva utanförskapet, vad som utgör normerna i ett Svenskfinland på 1960- och 1970-talen. På den grunden står vi fortfarande, fastän vi kanske inte vill det.

I sin nya bok utforskar Merete Mazzarella olika dimensioner av arbete och kärlek – ur sin egen synvinkel men med interpunktion av vetenskaplig litteratur, sånt hon tjuvlyssnat på bussen och samtal med vänner och kollegor. Under min läsning hinner jag bli verkligt du med berättelsens jagperson – Merete Mazzarella blir bara Merete – det är uppriktigt, samhällstillvänt, engagerande men också försiktigt och respektfullt.

I pressen har det nu inför bokreleasen skrivits i en rätt skvallrig ton om att Merete 65 år är kär – och visst är hon det. I boken får vi följa med Merete under drygt ett år, från det att hon flyttar från sitt föräldrahem och ihop med sin nuvarande sambo, tills att dom förlovar sig. Men det är inte problemfri kärlek. Merete är redan gift och hon vill fortsätta att vara ett stöd för sin man som bor i Sverige trots att hon är kär i en annan – och den här konflikten är berättelsens röda tråd.

Vad gör vi av nödvändighet? På vilka sätt håller vi våra löften? Vad gör oss egentligen, sådär påriktigt lyckliga? För mig är de starkaste stunderna i ”Det enda som egentligen händer oss” när Merete Mazzarella reflekterar över skuld, lust och nödvändighet. Som när hon är på besök hos maken i Uppsala och ska åka hem, ute på gatan vänder hon sig om för att se om han står i fönstret som han brukar. Det gör han inte. Och hon är både ledsen och lättad att han inte står där. Uppbrottet från det gamla och trygga är både lustfyllt och sorgesamt.

Och: tiden går. Obönhörligt tassar tiden på i ullstrumporna fastän Merete och hennes nya kärlek önskar att den skulle gå så långsamt, så långsamt.

På sin blogg skriver Mazzarella att vi inte vet hur vi ska hantera äldre mänskors skilsmässor – och det stämmer ju. För det här är som sagt inte en saga om två gulliga gamlingar som hittar varann på åldringshemmet. Det här är en krass vardagsberättelse om en kvinna som finner sig vara pensionär, det vill säga gammal, gift och kär. Det är inte en behaglig historia: hon sörjer öppet dom vänskapsband som klipps av då alla vänner inte kan acceptera hennes val att bryta upp från det långa äktenskapet.

Och jå, det finns lite sex i boken, mellan raderna.

Det här är en ambitiös textsamling med lite dagbokskaraktär, essägreppet är som vanligt bildat och litterärt. Jag gillar blandningen av andras texter, det man läst, och den personliga reflexionen. Hur hör jag ihop med alla andra, hurdan är min lycka, vad betyder mitt arbete och hur blir mitt liv i relation till alla de andra miljarder liven som pågår just nu? I såna riktningar åker mina tankar medan jag läser.

Det här är ett slags autofiktion, en berättelse som innefattar en själv. Autofiktion och det självbiografiska har fått oerhört stor plats just nu och autofiktionen spelar en särskild roll här i pyttelilla Svenskfinland. Denhär boken handlar om Merete, hennes tankeprocesser och hur hon relaterar till världen i stort. Men den handlar också om mänskorna närmast henne, främst hennes man och hennes sambo, om vänner och studenter, och många mänskor nämns vid namn. Den här boken har mycket stor skvallerpotential – och i samma mening måste jag få tillägga att hon nog behandlar sina medmänskor eller medkaraktärer med stor ömhet. Hon nämner inte vare sig sin man eller sin sambo vid namn trots att det står på Wikipedia och trots att hela Svenskfinland – i alla fall jag – fick höra skvaller om Merete och den före detta filosofiprofessorn i Åbo för ett par år sedan. Nån kanske kan tycka att det är onödigt att skydda de här två då alla ändå ”vet”. Men, alltså. Just därför. För att kärlek är lojalitet, som hon skriver. Inte BARA lojalitet, förstås. Men ändå.

En annan intressant grej är jaget i boken. Merete bygger ju upp ett jag genom sin text, och den Merete vi möter i texten är inte den Merete som just nu dricker sitt eftermiddaskaffe på cafe Tin Tin Tango i Tölö. Men de överlappar varandra. Visst är denhär boken till en del svar på tal, ett motangrepp mot skvaller, men den är nog också ett försök att vara helt uppriktig mot sig själv om fruktansvärt svåra saker. Hon har ju tidigare skrivit om otrohet, barnbarnskärlek och åldrande i samma ton, så det här är väl ett slags naturlig fortsättning.

Äldre mänskors kärlek är kanske inte helt vanligt som ämne – men det blir vanligare. Jag tänker på Per-Erik Lönnfors ”Vi ska alltid ha Jekaterinburg” som kom i fjol, och på Märta Tikkanens ”Storfångaren” och en del av det Kerstin Thorvalds har skrivit om sina älskare. Men det är ju nog så att det är den unga kärleken som får mest uppmärksamhet och plats – äldre mänskors sexualitet och lust är fortfarande tabubelagt hos oss, men det kommer nog att ändra så småningom, den här boken är ett steg mot en sån förändring. Och det är ju bra.

Mazzarella skriver om nödvändigheten som en komponent i lyckan. Alltså, att nödvändigheten kan göra ett tungt arbete meningsfullt. Hon talar också om det självförverkligande som unga mänskor i dag – och där känner jag hur också jag får en släng av sleven – vill ha av arbete. Att arbetet ska ge mej nånting, inte tvärtom. Som motargument till CV-fetisheringen för hon fram glädjen i att göra nytta, att ha kunskap, att vara duktig i det lilla. Ambition måste inte nödvändigtvis handla om att genast bli VD för världens största företag, det kan också handla om att kunna gjuta en väldigt bra toalettstol. Och så är det ju förstås.

Man kan inte säga att det här är en roman eller en diktsamling. Magnetmemoarerna är nämligen en samling av olika texter som trotsar genre-indelningen. Magnetmemoarerna är en klump skrönor, en räcka dikter, en vetenskaplig utläggning och aforismer, alla ovanpå och under varandra.

Nu börjar berättelsen: i ett trähus i Vasa monterar två män ner en kakelugn och bygger upp den igen. Nej, vänta. På trettiotalet samlas Fritz Lang och Greta Garbo till regissören Friedrich Wilhelm Murnaus begravning i Los Angeles. Nej, vänta. Ralf Andtbacka skriver dikter som inte används genast utan måste hitta sin plats. Nej, vänta. Tittskåpet vänder ut och in på sig själv, minnet vrider sig som ett möbiusband och vi är tillbaka där vi började.

Magnetmemoarerna är en fotnot till själva språket, till själva texten. Vad är det som språket gör, egentligen? Vad betyder det att binda sig till det godtyckliga regelverk som är syntax, vad går man miste om när man lovar att vara, bokstavligen bokstavstrogen? I Magnetmemoarerna samsas typografiska monster och bokstavslekar med indirekta reflektioner om språkets tänjbarhet och textens potential som gömma. Ralf Andtbacka gömmer berättelsen i fotnoter, i fotnoter till fotnoterna, och mellan bokstäverna. Kakelugnen, som diktjaget och en hantverkare tar ner och bygger upp under en sommar, får också representera textbygget. I en fotnot till en fotnot, med mycket liten stil, hittar jag följande lilla dikt: ”ampullen är knäckt/bokstäverna rinner/in i dina ögon”.

Av den här dikten framkommer också Magnetmemoarernas medvetenhet om texten, det skrivna, som paradigm. Medan jag läser dikten rinner bokstäverna ”in i mina ögon” – när jag läser upp den här i radio rinner den in i dina öron, är det samma sak? Kanske inte. Här finns en typografisk medvetenhet om vad texten, vad boktryckarkonsten, har gjort med människan. Magnetmemoarerna utmanar mig som läsare att läsa om min egen läsning. När jag läst klart vill jag genast börja om igen. Och det gör jag också, faktiskt. Möbiusbandet vrider sig runt sin egen axel.

Det är dessutom oerhört roligt. Jag skrattar högt flera gånger. Men det roliga handlar ofta om bokstäver, det är visuella skämt och sånt som ska läsas med ögonen, inte höras med öronen. Men ett litet, rätt snaskigt exempel kan jag presentera: Apropå parförhållandets kommunikationsflöde tar Andtbacka upp berömda par som Tweedledum och Tweedledee och Knoll och Tott. I en fotnot till just Knoll och Tott skriver han om freudianska felsägningar på bygdemål – Knoll och Tott blir förstås KnOll och TOtt om man uttalar dem på dialekt. Fasansfullt roligt tycker ju jag. Och så finns det förstås en massa fina referenser till film, musik, litteratur och vetenskap. Ralf Andtbacka skriver bildat, roligt, klokt och både cerebralt och kroppsligt på samma gång. Det här är bokhöstens intressantaste verk tycker jag, här finns ett budskap som träffar mitt i nervsystemet för mig: var trogen din egen underlighet, lita på att bandet rullar på trots att det inte hörs nåt ljud.

Jag önskar att jag kunde lägga upp författarporträttet som finns inne i Magnetmemoarerna – en svartvit the Joker, med läppstiftsgrin från öra till öra. I stället blir det städad Andtbacka.

Såhär ser den inledande tablån till ”Solen dånar på” ut: en gammal förfallen bangård, rälsar som leder ingenstans, fågelsång och soluppgång, tomma ölflaskor i gräset. Enter jagpersonen, Bosse Hellsten själv i det här fallet. Han har bosatt sig på en tom bangård i Orivesi lagom till flyttfåglarnas ankomst. Där ska han skriva och utforska naturen och människan medan fåglarna ropar och gräset växer sig högt på banvallarna.

Tågen, djuren, fåglarna, och byborna är knutpunkter i Bosse Hellstens diktsamling. Ett metaspår rinner igenom diktsamlingen: för att veta vad som gör en människa måste man åka till den allra sista utposten för civilisationen, till gränslandet mellan natur och människa, i det här fallet Orivesi, nordost om Tammerfors.

”Solen dånar på” är en vilda västern-skildring från Mellersta Finland och tematiskt serveras det rätt mycket maskulinitetsprat. Det är morgonpiss och annat piss, trasiga flaskor, samtal karlar emellan, bilar, skrot och rojs. Det blir så mycket grabbighet att det hela faktiskt blir ironiskt och rentav patetiskt ibland. All vedhuggning och allt bilprat avslöjar enbart hur bräckliga maskulinitetens hörnstenar är egentligen – och dethär är ett av Bosse Hellstens metaprojekt i ”Solen dånar på” – att förstå sig på vad en man är, och hur man ska vara för att vara en man. I slutändan så spelar bilen, ölen och vedhuggeriet en marginell roll. Man kan vara man utan dem också.

Hellsten är ju inte den första författaren som åkt ut i nåt slags vildmark, verklig eller påhittad, för att hitta sig själv. Jag tänker på Henry David Thoreaus ”Walden”, men kanske särskilt på Jack Kerouacs ”Big Sur”. Släktskapet mellan just ”Big Sur” och ”Solen dånar på” utgörs av skrivmaskinsknattret och en
längtan efter Det Stora Annorlunda, men också av humor. För trots att all maskulinitetspatetik så är ”Solen dånar på” en oerhört rolig diktsamling. Skägget växer nämligen också i Orivesi bakom guds rygg, också den lilla orten är världens medelpunkt.

I de sista dikterna avlägsnar diktjaget lite från det ironiska tilltalet i början av Orivesivistelsen – djupet finns trots allt i mycket små händelser, som att fåglar bosätter sig nära en och att ens kamin, trots allt, fungerar och värmer en bara man har ved. Att göra konst kanske inte är så märkvärdigt i alla fall. Livet är lokalt, i ordets bredaste mening, verkar Hellsten säga.

I litteraturen är det just gränslandet som befolkas av de mest intressanta typerna. Här har vi rangers och cowboys, upptäcktsresande och farliga odjur. Men sällan står vi på andra sidan gränsen och tittar in på civilisationen, och det är kanske detta som Hellsten försöker göra. Gränslandet är en trakt där det vanligtvis finns få kvinnor – och det stämmer också i det här fallet. Kvinnor verkar inte ha nån plats i Hellstens utgårdsuniversum. En läsning ur genusperspektiv skulle så klart betona det här, men ”Solen dånar på” handlar ju faktiskt rätt mycket om kön och om att hitta sin plats i världen, trots att inga kvinnor finns med. Det är homosocialt för hela slanten i gränslandet.

Men ja, det är den eviga balansen mellan centrum och periferi, eller mellan människan och den miljö som omger henne som Bosse Hellsten jobbar med i ”Solen dånar på”. Ju mer grunkor och grejer vi omger oss med desto större verkar längtan bli att åka ut till kanten av världen och titta ner. Att alla stora gränsdslandsverk som Robinson Crusoe och just Walden skrevs under och efter industrialiseringen är ingen slump – just i det ögonblicket skapar vi ju naturen, då börjar vi se naturen som en enhet.

Strängt taget är detta inte en diktsamling – det är en låttextsamling, och därför är diktarsyntaxen eller ”språket” inte särskilt relevant. För det är i relation till Hank Williams, Kris Kristofferson och alla de andra countrygubbarna och -tanterna som Hellsten skriver sin rapport från ödemarken.

Novellsamlingen ”Det förlorade paradiset” har underrubriken ”13 skymningsberättelser”. I novellerna rör vi oss i skymningslandet mellan dag och natt, mellan vardagen och det övernaturliga. Dom tretton berättelserna utspelar sig i på olika breddgrader i gamla trygga Svenskfinland, men också i Australien och i Schweitz.
Här finns det övernaturliga alldeles nära det allra vardagligaste – i en gammal spegel, i en barnvakt, i en hund – och det kan när som helst ingripa.

Några av de tretton berättelserna sticker ut. Titenovellen ”Det förlorade paradiset” handlar om Sonja, en kvinna som åker till sin döda mors hembygd i Sverige. Hennes mamma har beskrivit stället så levande – Sonja känner igen alla rosor, varje dörr och prång. Men resan till barndomens lustgård får inte mysterierna att klarna, tvärtom, mystiken tätnar. Är Sonjas mamma den hon utgett sig för att vara? Och hur dog mammans syster egentligen? Barndomens föreställda paradis ger vika i novellen – också dom man har allra närmast kan bedra en, ingen går säker i Yvonne Hoffmans skymningsuniversum.

Novellen ”Dödingholm” å sin sida handlar om en tonårstjej som får sommarjobb som hjälpreda åt en gammal tant. Men varför äter tanten aldrig? Och varifrån kommer alla småsåren på tonårstjejens armar, ben och hals?

En grej som tilltalar mig i den här novellsamlingen är att samma medelålders jagberättare återkommer i flera av berättelserna. Att samma person kan ramla in i flera olika spöklika händelseförlopp känns inte alls underligt, tvärtom.
Det finns nämligen rum för flera vålnader och gastar i en människas liv – om man håller korpgluggarna öppna. Onda andar, döda som går igen, och förhäxade föremål finns nära oss alla – om vi vågar se dom, verkar Yvonne Hoffman säga.
Det här gillar jag – I ett nafs kan en vanlig Eira-tant förvandlas till en blodtörstig gengångare, och lägenheten i det trygga sextiotalshuset i förorten kan bli helvetet på jorden.

Med novellsamlingen ”Det förlorade paradiset” går Yvonne Hoffman i anrika fotspår. Här finns spår av Edgar Allan Poe och av Hoffmans namne E.T. A. Hoffman men novellerna är inte bara adertonhundratals skräckgotik – här finns det samtidigt kusliga och moderna. Alla manicker och mojänger i världen kan inte jaga bort onda andar och spöken – det kusliga finns utanför tiden, ett evigt element som finns nära oss alla, rentav precis bredvid vår vardag, om vi vill se det.

Vi gjorde en liten rolig grej i dag med Ralf Sandell, vi pratade kors och tvärs om två diktverk i dagens Kulturtimme. Vi jämförde dem och funderade lite kring diktens form. Kul! Finns på Arenan.

Så här tänkte jag om dagens två diktsamlingar:

En hålspets pryder omslaget till Gurli Lindéns Ordsegel. Det är lämpligt eftersom tematiken tar oss tillbaka till en svunnen tid som ändå är i dag – ett slags tidsloop, ett maskhål där det förflutna och nutiden finns samtidigt. Det är rätt traditionellt, korta lyriska strofer med tydlig rytm och ordspråkskänsla. Ordsegel blir också en kommentar till vad orden, språket är och kan göra. Efter hand upplöses syntaxen och typografi, orden och satserna flyter omkring på sidorna i tematiska grupperingar. Tematiken berör kroppen, jorden, men också vardagens evighetspotential. Upprepningar – som myror som vandrar sin eviga vandring, den förvåning man kan känna då man doftar på en citron – ger en fläkt av evigheten.

Ibland får jag en känsla av att dikten, mer än något annat forum, är lämpat för komedi. Så i Brev till min K. Henkka Jansson drar ner pretentionerna och skriver om vardagen i Åbo, om hotellbaren Hamburger Börs, om Universitetsgatans uteserveringar, om mänskor och platser där jaget rör sig och så, förstås om K. Kvinnan, Katariina, Kamraten, Medkonspiratören K.

Men visst har de två beröringspunkter trots olikheterna. Relationaliteten är en sådan.

Relationen fungerar som katalysator i Brev till min K – K är både läsare och karaktär i dikterna, Jansson berättar deras gemensamma historia genom iakttagelser av omvärlden, det blir en dialog med världen som filtreras genom relationen. Relationen till K är det primära, trots minnesbilder av ungdomskärlekar, punkliv och barndomens Österbotten.

Även i Ordsegel finns det ett tydligt hon. Här blir erkännandet och förståelsen för det andra medvetandet och den andra kroppen avgörande för jagets plats i världen. Vatten, jord, löv och sten bildar en referensram som människans relationer kan röra sig inom.

En grej som både Lindéns och Janssons diktsamlingar tangerar är minnet, hågkomsten, och hur människan finns till samtidigt i det förflutna och i nuet. Ofta gestaltas konflikten mellan nuet och ”dået” i tankar om generation, om föräldrar och barn och åldrande. Linden skriver så här om generationer: ”Mors ring på mitt finger/ hennes kläder i skogen/fars vita kors naglat vid isen//Brons täcker denna värld/ i sten finns era namn/ ni som intagit det nya språket.” (s. 14).

En karaktär som ofta förekommer i Brev till min K är jagets döda pappa, han besöker jagpersonens drömmar och fungerar som en förmedlare av perspektiv. Pappans tysta omsorger märks också konkret, som här: ”Det är under besöket/ i min döda pappas arbetsrum/ som jag får syn på mina egna böcker/ och inser att de finns/ i dubbla exemplar/ ett dedicerat och ett orört/ att så har han ändå köpt dem själv också/ av oro för mina försäljningssiffror” (s.43).
Dikten blir en plats där man kan tala med de döda, och en plats där man kan gestalta hur svårt det ibland kan vara att kommunicera med de levande.

I Ordsegel blir fåglarna metaforer för årstiderna, och tidens gång. Här finns påfåglar, flyttfåglar, tranor på myren, lockfåglar och fåglar med flera huvuden. Fåglarna blir ett slags forntidens vidunder, mystiska varelser som för med sig våren och tar med sig den igen. Som om de besatt den yttersta sanningen. Så här till exempel om flyttfåglarna: ”står i buskaget/ hör fåglarna återkomma / ser dem flyga” (s. 67).

I Janssons prosalyrik finns det inte metaforer på samma sätt, men också här får djur och insekter förklara sånt som människor inte har ord för. I en dikt om barndomen får korna Stjärna och Rosa stå som trygga punkter i ett samhälle som inte alls är tryggt, där pojkar måste dränka kattungar för att visa att de vill bli män. I en annan dikt skriver Jansson: ”När myrorna bygger sina samhällen/ finns ingen övergripande symbolik/ bara små kryp som rusar omkring/ finns ingen betydelse utöver det synliga/ …/ Inte ens några drömmar eller dikter/ men kanske är det ändå där/ kanske just där/ vi måste börja” (s.44).

De här samlingarna – Gurli Lindéns Ordsegel och Henrik Janssons Brev till min K – är mycket olika till form och innehåll. Vi har valt att prata om dem samtidigt för att kanske kunna säga nånting om dikten som genre.

Helt tydligt är det att trots att formen är mycket olika – ironiserande prosalyrik versus ett högtildigt lyriskt allvar – så verkar dikten som form lämpa sig särskilt väl för att gestalta tankar om minnet och människan som en varelse som minns, som till skillnad från djur till en hög grad lever i det förflutna. Den tematiken tar både Jansson och Lindén upp – om än i olika ordalag. Där prosa blir ett medvetandeflöde, ett babbligt vardagstjat, så kan diktens tystnader och rytmiska pauser ge plats för läsarens egna utsvävningar, egna reminiscenser.

när ni nu slagit ihop era påsar vill jag komma med en gratulerande hälsning.

Skaffa er kunniga redaktörer och textredigerare.

Jag orkar nämligen inte längre snubbla över slarvfel i romanerna ni ger ut längre. Det är oproffsigt att inte orka gå i genom verk med rödpennan, en redaktörs jobb är inte att säga ”gud så duktig du är!” åt författare. En redaktör ska säga: ”här, här och här kan du kanske ändra lite” och ”kill your darlings”. Och snälla: dedär skriv- och sakfelen, och särskrivningarna. Det är inte så svårt! Och att inte döda darlings är bara att göra författaren en björntjänst.

En liten hälsning så här på kvällskvisten, bara. Ring mej om ni behöver hjälp eller en kram.

Vasabon Christel Sundqvists andra roman ”Om något skulle hända” är en spänningsroman om österbottnisk arvssynd. Föremål, känslor och personer går igen i flera generationer med ödesdigra konsekvenser. Det platta österbottniska glesbygdslandskapet lämpar sig utomordentligt för blodiga mordhistorier – och detta är en sådan.

Det börjar med att en tonårig flicka och hennes moster bor i ett hus, flickans pianospel ekar ut över nejden och i takt till det skriver mostern deras gemensamma gruvliga historia. Analepser tar oss tillbaka till nejden på åttiotalet, då mostern var barn, och till hennes familj. Det handlar om våld, psykiskt och fysiskt, om dödens lockelse och om det allra mest förbjudna. ”Om något skulle hända” är en roman om allt det som faktiskt har hänt – det förflutna finns hela tiden hos oss, vare sig vi vill eller inte.

Mycket i romanen ekar Monika Fagerholms Glitterscen-trilogi – tematiken med fokus på flickor och döden, den ständiga leken med gränser, och hur det mest vardagliga kan vara allra farligast. Men Sundqvist har sin egen stil, och bilderna av glesbygden och dess snedvridna moral, av människorna vänder bort blicken, och av barn som far illa känns bärande och drivna. Och: ingen av karaktärerna går att lita på. När incest och våld har drivit in en kil i människorna kan inga goda intentioner rädda dem, familjen i romanen är dömd från början. Ingen kan av dem kan nånsin bli frisk.

Sundqvist skriver ryckigt, i korta meningar som kommer stötvis, som om karaktärernas själsliga blåmärken förhindrar dem från att formulera sig i meningar längre än tre ord.

Lite redigering skulle ändå inte skada, här finns skriv- och slarvfel som är totalt onödiga och som lätt kunde ha korrigerats av en redigerare. Nu hakar jag upp mig på små faktafel och på skrivfel där jag hellre skulle låta mig svepas med av Sundqvists intrig och egensinniga språkvärld.

”Om något skulle hända” är en betraktelse över arvssynd, föräldraskap, hur det är att vara barn, och över generationsväxlingar. Men det är också en bra thriller, en riktig deckargåta. Början och slutet sammanfaller och jag vänder och vrider på berättelsen: vad har egentligen hänt? Det är underhållande och skickligt hopvävt.

I studion pratade vi särskilt om tematiken ”flickan och döden” som är vanlig i kulturprodukter världen över. Flickan och döden är ett klassiskt motsatspar – flickan som figur får representera livet, leken och oskulden, så långt från döden man kan komma. Därför blir dödslängtande och mordiska flickor så oerhört spännande. Sundqvists flickor Cecilia, Siri och Edith har alla drag av den japanska skräckgenrens hämnarflicka, hon som kommer tillbaka från de döda med blött hår och svarta ögon och som hänsynslöst dödar både god och ond.

Vi diskuterade också vad Sundqvists incestberättelse har lånat av de incest- och pedofilihistorier som fått stor medial publicitet under de senaste åren. Det österbottniska mörkret är nattsvart i romanen och den enda lösningen för karaktärerna är – faktiskt – att dö. Här finns ingen polis som ingriper, ingen granne som hör ljud från källaren, ingen lärare som vågar berätta vad hon misstänker. Det romanen delar med det media rapporterat om verkliga incestfall är en psykologiserande diskurs, händelser i barndomen fortplantar sig, det går inte att skriva om eller bli frisk från sin uppväxt. Den som blivit slagen, den slår. Den som blivit våldtagen, våldtar. Det är oerhört dystert – men också spännande. Att jag tycker att det är spännande ger mig faktiskt kalla kårar.

I Willy Russels pjäs ”Timmarna med Rita” möter vi två karaktärer som inledningsvis står så långt man kan komma från varann på livets spelplan. Frank är en grånande professor i litteratur som under åren blivit totalt desillusionerad. I Franks ögon är hela akademivärlden pretentiös och falsk, och det enda som hjälper mot den känslan är att dricka. Rita är en ung frisörska som kommer till Frank genom det öppna universitetet. Rita har ambitioner utöver det vanliga, hon vill lära sig om vad litteraturen kan säga om livet och om evigheten, hon vill göra en bildningsresa och en klassresa. I ett års tid träffas Frank och Rita på hans arbetsrum och pratar – om böcker och litteratur, men mest om kärlek, drömmar, och om att hitta sin egen röst.

Klass, kön, bildning och makt är centrala i ”Timmarna med Rita”. Formeln ”lågutbildad, fattig kvinna möter högtutbildad man i maktposition” kunde verka självklar men så enkelt är det inte. Rita låter sig inte kuvas eller skrämmas av makten, trots att hon i början inte förstår sig på det akademiska språket. Och i slutändan har både Frank och Rita lärt sig saker av varann som dom inte kunde föreställa sig.

Markus Groths regi tar fasta på skådespelarnas kroppsspråk och det funkar mycket bra som kontrast till det ständiga verbala flödet Rita och Frank emellan. Regin utnyttjar Robert Enckells och Jonna Nymans kroppar och ansikten till max, så att det skapas ett dubbelt tilltal: dom må diskutera William Blake men kroppsspråket gör poesipratet till en sann metafor för och en förlängning av livet självt.
Översättningen från engelska till svenska har kryddats med moderniseringar som mobiltelefoner och facebook – och det funkar okej. Det tål att upprepas att Robert Enckell som Franck och Jonna Nyman som Rita gör mycket, mycket bra ifrån sig. Det känns skönt att se några nya nunor på studioscenen och det är välspelat, roligt och finurligt.

Willy Russells pjäs skrevs i slutet av sjuttiotalet – och visst märks det. Tematiken kanske inte är så politiskt brännhet som då, men föreställningen har flera lager. Personligen njuter jag av de många nördiga referenserna till E.M. Forster, Tjechov, Ibsen, Shakespeare och George Bernard Shaw.” Timmarna med Rita” kanske inte är världsomvälvande eller ny teater, men så har problemen kring kön och klass inte heller försvunnit på de fyrtio år som gått sedan pjäsen skrevs.

Groths regi tar efter filmatiseringen från 1983 med Michael Caine och Julie Walters, det är klass som är det stora temat. I början av 2000-talet pratades det om en nyfilmatisering med Halle Berry och Denzel Washington, då etnicitet som kategori också skulle fått plats i pjäsen. Och visst: nog hade det väl känts mera aktuellt med någonting annat än en vit man och en vit kvinna – men Timmarna med Rita kan också funka som en historisk pjäs, som en pjäs som handlar just om sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet när Margaret Thatchers högervåg just ska svepa över Storbritannien och där den gamla litteraturkanon revideras när kvinnolitteratur och postkolonial tematik klampar in och förstör för sådana gamla gubbar som professorn Frank. Kanske moderniseringar är överflödiga – det finns plenty av nyskriven dramatik som tar upp samma problematik ur ny synvinkel, kanske de rösterna kan tala för positioner i dag.